En dröm om att leva på musik

När jag var tonåring var jag så inställd på att spela i band att jag och några kompisar bildade band innan vi ens kunde spela instrument. Det var ju inte helt sant för jag fick trummor när jag var sju, ett piano när jag var nio och det fanns alltid tillgång till gitarrer i vårt hem när jag växte upp. Jag kunde därför spela lite. Däremot kunde jag inte spela så väl att jag med likvärdigt kompetenta vänner kunde framföra något som lät ens ok.

Eftersom jag inte var så scenkåt eller ville bli känd som musiker, sångare eller artist blev jag allt mer inställd på att jag skulle bli kompositör. Det kom att bli ett nödvändigt ont att stå på scen eftersom jag ville vara med i ett band och spela mina låtar och de andra ville gärna uppträda.

Jag minns att jag skrev min första sång när jag var sex år. Det var under en road trip. Det hela började med några ord i en melodiös fras som jag byggde vidare på. Till slut blev det flera verser. Eftersom jag inte var helt nöjd med ordvalen eller melodin gjorde jag ändringar och så höll det på i flera timmar. Stackars de som vistades i min närmaste omgivning.

Det här upprepande beteendet var vanligt även när jag spelade piano. För det första tränade jag på att det skulle låta bra när jag spelade piano så det var så illa nödvändigt att upprepa skalor och melodier. När jag gjorde mina egna melodier höll jag ofta på med mindre förändringar vilket innebar ett upprepande av i stort sett samma slinga om och om ingen. Detta började redan när jag fick pianot vid nio års ålder och fortsatte i många år framöver.

När jag spelade på pianot komponerade jag nästan enbart melodier. Jag ackompanjerade mig själv med enkla basgångar. Det var långt senare som jag började skriva både text och melodi. Den avgörande vändningen kom när jag lärde mig att spela gitarr och ta ackord.

Det där bandet jag och mina vänner bildade när vi var 13-14 år kom aldrig igång med att repa. Det tyckte jag var så synd så jag köpte en elgitarr och lärde mig spela från grunden. Ju bättre jag blev på gitarr desto mer kom sången in i bilden. Jag nynnade melodier till en början och senare ylade jag på påhittad engelska. Även engelskan blev bättre med åren så till slut skrev jag text på engelska och sjöng melodier medan jag kompade mig själv på gitarr.

Tanken var aldrig att jag skulle framföra sångerna på egen hand och absolut inte sjunga själv. Någon annan fick sjunga. Det första bandet som det blev något seriöst av hette Coma. Vi kallade oss hårdrockare men vissa påstod att vi lät som punk. Den främsta orsaken till av vi lät så berodde på vår ännu inte utvecklade förmåga att spela tight nog samtidigt som sångaren mer skrek än sjöng. Men vi blev bättre och bättre och till slut lät det som vi föreställde oss att det skulle låta. Efter några konserter la vi dock ned bandet.

Jag skaffade en synth och började göra låtar med en sequencer. Synthen spelade vissa förinspelade slingor medan jag spelade gitarr och/eller sjöng till. Stilen på musiken gick allt mer ifrån hård rock till att bli mjuk rock och pop.

Att bilda band med dem man helst ville spela med var inte alltid så lätt. Vissa ville inte vara med i mer än ett band i taget. Andra hade andra saker de behövde lägga sin tid på. I väntan på att kunna bilda band med de vänner jag helst ville bildade jag ett band med två vänner som ett tillfälligt projekt. Det var jag på synth, syntbas och trummaskin, en kille på elgitarr och en tjej på sång. Jag minns inte vad vi kallade gruppen. Jag minns att vi hade några spelningar och spelade in några låtar i en studio. Det lät ganska bra.

Jag hade några kompisar som jag tyckte väldigt bra om som inte höll på med musik och så hade jag några kompisar som jag tyckte väldigt bra om som spelade instrument. Det föll sig så att tre av mina spelande favoritvänner ville bilda band med mig samtidigt. Vi kallade oss too long too short. Det var så vid denna tid att två av oss hade långt hår och två hade kort hår. Istället för att skriva two skrev vi too. Vi hade också med oss sångerskan från bandet jag hade innan.

Bandet existerade i några månader utan att spela på scen eller spela in något i studio. Vi utvecklade dock ett intressant pop-sound som kom att följa med mig till senare projekt. Eftersom jag blev duktigare på både gitarr och klaviatur hände det att kompisar frågade om jag ville spela i deras band eller bara jamma lite. I några fall var jag även med på scen på några spelningar.

Jag gick fortfarande på gymnasiet och hade både musik och musik som tillval. Min lärare i musik inspirerade mig att börja tänka på musik på ett nytt sätt. Jag utmanade mig själv för att komponera verk som skulle imponera min lärare. Han var inte lätt att imponera på men det hände att jag fick lite beröm. Detta tog sig uttryck i att jag gjorde projekt där jag involverade några av mina duktigare vänner och att jag på egen hand komponerade musik som var experimentell. Mina pop-projekt spelade jag in med mina kompisar och spelade sedan upp på musiklektionerna. Det kom en och annan positiv kommentar.

Den experimentella musiken spelade jag ibland in men jag aktade mig för att spela upp den för någon. Jag var nämligen inte nöjd. Det främsta problemet var att jag inte var nöjd med min egen förmåga att spela instrument. Min lärare i idrott spelade även piano och han lärde mig spela jazz. Det räckte med en lektion för att jag skulle börja tänka om. Detta utvecklade jag vid sidan av och spelade inte upp för någon förrän jag hade slutat gymnasiet.

Även om jag inte tyckte att jag sjöng särskilt bra tyckte jag om att sjunga. Under två av mina år på gymnasiet var jag med i gymnaisekören. Det var vår musiklärare som arrangerade stämmor och valda låtar. Han var väldigt duktig på detta så det var kul att vara med. När arrangemanget av stämmor är snyggt blir man glad och tillfreds när det man åstadkommer tillsammans också låter bra. Förutom att körsången i sig var givande lärde jag mig mycket om stämsång.

Ett år efter gymnasiet fick jag några nya vänner. Jag och en av dessa började att jamma och skapa låtar tillsammans. Vi pratade om att bilda en duo. Han heter Anders och jag heter Mikael så vi tog våra initialer och så fick det bli namnet på duon. Vi kallade oss am och uttalade det på engelska. Det dröjde inte länge innan vi involverade fler kompisar och plötsligt var vi ett helt band. Vi hittade en sångerska med en unik ton i rösten.

Sångerskan skulle vara utbytesstudent i USA ett år så vi bestämde oss för att göra de bästa låtarna vi kunde under tiden. Vi fick tillgång till en studio och spelade in så ofta vi kunde. Eftersom jag inte ville sjunga på inspelningarna letade vi efter vikarierande sångerskor. En utan dem vi provade började repa med oss och när vi fick chansen så tog vi en spelning. Det gick bra. Folk började prata om oss och de lokala medierna uppmärksammade att vi fanns.

Det skar sig med den vikarierande sångerskan så vi letade efter en ny. Det blev ytterligare inspelningar och några live-spelningar. Jag hade jobbat med video-teknik och video-redigering under ett års tid så vi spelade även in några musikvideor. Det var inte så bra men inte dåligt heller. Även vår andra vikarie fick lämna bandet efter några konflikter.

När vår ordinarie sångerska äntligen kom tillbaka utökades bandet ytterligare. Vi fick in två körsångerskor (och där fick jag nytta av att kunna arrangera stämmor) och en kille på percussion. Nu hade vi ett band med åtta medlemmar. Jag spelade synth/klaviatur. Anders spelade gitarr. Vår vän Jonas spelade trummor som tillsammans med Johan på bas utgjorde en trygg och svänging rytmsektion. Uppmärksamheten fortsatte. Vi var lite av lokala kändisar.

Våra första inspelningar som vi hade gjort innan vår sångerska åkte till USA var så bra att vi skickade upp dem till några skivbolag. Sveriges då största skivbolag nappade och bjöd in oss på ett möte. Vi hade med oss några ytterligare inspelningar med Anders på sång. Skivbolagskillen sa att han gillade sångerskans röst och att vi skulle satsa på den. Allt vi gjorde efter det var att skriva musik så att det passade hennes röst så bra som möjligt.

För första gången hade jag ett specifikt mål med mitt komponerande. Det var både lusfyllt och pressande. Låtarna skulle passa vår sångerskas röst, de skulle vara potentiella singlar och de skulle inte låta som något annat. Kombinationen av krav var tuff. Det gjorde ändå att jag pressade mig till mitt yttersta och utvecklades. Jag gjorde musik så fort jag inte hade något jag måste göra. Jag och kompisarna spelade in så ofta vi kunde. Vi repade i vår fina replokal flera gånger i veckan.

Någon som vi kände på P4 hade fått i uppdrag att göra ett program om och med de bästa lokala banden inom sändningsområdet och han ville ha med oss. Programmet skulle sändas i P3. Vi fick ännu mer spridning och uppmärksamhet.

Stilmässigt hade vi inte nischat oss allt för hårt. Låtarna var allt ifrån synthpop till rockig pop. Vi hade lugna låtar och studsiga låtar. Många av våra senare låtar gick att dansa till. Det viktigaste kravet var ju trots allt att melodierna skulle passa vår sångerska. Jag vet inte om denna bredd var ett hinder för oss eller en styrka.

Efter en långhelg i en studio i Skåne hade vi fått ihop en demo med tre låtar som vi var väldigt nöjda med. Vi tog med oss denna och fyra av oss tog en road trip till Stockholm. När vi satt inne på A&R-killens kontor och spelade upp våra låtar lät det väldigt bra. Det tyckte han också. Han gillade det och frågade om vi hade något mer inspelat med oss. Det hade vi. A&R-killen fick höra lite till och vi gick därifrån med ett stort leende på läpparna. Han var övertygad och skulle sälja in oss till skivbolagsledningen.

Två veckor senare fick vi beskedet att vi inte skulle få något kontrakt (än). Han hade uppenbarligen inte fått medhåll från ledningen. Bakslag är inget som får mig att ge upp i första taget. Jag började nischa låtarna ytterligare så att de skulle passa vår sångerska ännu bättre. Låtarna blev mer dansanta och elektroniska. När vi hade spelat in mer och skickat upp det till skivbolaget fick vi åter höra att han gillade det men vi kom aldrig till skott.

När man kämpar under flera år men genombrottet uteblir börjar man fundera på om det nödvädnigtvis är vi som behöver ändra på något. Det kanske finns andra bolag som tror mer på oss. Jag fick napp på ett musikförlag som hade hört talas om oss och gärna ville gå vidra med något samarbete.

Nu hände det som kanske inte var så oväntat. Vissa av oss ville satsa mer på musiken för att kunna ha den som yrke. Några andra hade redan en karriär och spelade mest för att det var kul. Det senare räckte inte för oss med höga ambitioner. Bandet började sakta falla samman. En efter en lämnade bandet. Till slut var vi fyra. Vi kämpade på i ytterligare några år men genombrottet kom aldrig. Bandet tog paus.

Jag skrev musik till andra. Ett dans och rap-band hade en hel repertoar med nästan bara mina låtar. De fick skivkontrakt och när de spelade in sitt första album fanns några av mina låtar med. Dessa spelades på radio i Schweiz av alla länder. Bandet spelade även på avenyn i Göteborg med flera tusen åskådare. Det kändes speciellt att höra sina egna låta framföras när jag själv stod i publiken och därtill få uppleva att publiken jublade.

Att ha ett permanent band kändes för stort ett tag så jag skrev låtar och samlade ihop ett band när jag ville spela in. Nätverket med musiker som kände musiker gjorde att jag genom rekommendationer hittade några av traktens bästa på sina respektive instrument. Inspelningarna lät väldigt bra. Det var trots det inget skivbolag som nappade. Radion ville gärna spela upp ett flertal av våra låtar.

Jag blev inte rik av att mina låtar spelades på radion men det var ändå en extra inkomst som gjorde att jag kunde betrakta mig som semiprofessionell. Det finns många som spelar musik men bara ett fåtal som tjänar pengar på det och ännu färre som kan leva på det.

Innan jag konstaterar att det inte blev en karriär som kompositör kan jag berätta vad som hände med mina mer seriösa sidoprojekt. Man kan säga att jag i grunden försökte kombinera jazz med symfonisk musik. Med en synth behöver man inte en symfoniorkester eller ett jazzband. Man kan spela in musik som ljudmässigt kommer väldigt nära, helt på egen hand.

När jag var i 20-årsåldern var jag på besök på min gamla gymnasieskola. Jag lånade pianot i musiksalen då det var tomt där. Jag spelade ett av mina jazzinspirerade verk, så pass bra att jag själv var riktigt stolt över hur bra jag kunde spela. När jag höll på som bäst kom min tidigare musiklärare in för att hämta något. Han hejade, tog med sig något från rummet och gick ut. En sekund senare öppnade han dörren och sa att lät bra. Det behövdes inte mycket för att jag skulle känna mig stolt. Man fick sällan någon positiv kommentar så detta var ganska stort.

Samma stycke som jag spelade på pianot spelade jag senare in i studion. Det var en upphottad version med elektroniska sound och moderna trummor. Därtill sjöng jag också. Jag höll på med inspelningen länge tills jag tyckte den var så bra jag bara kunde få till det. När jag var nöjd tog jag bilen och hälsade på min gamla musiklärare. Vi snackade lite och sedan bad jag att få spela upp min låt. Han lyssnade noga. Mumlade lite. Inget tydde på att han ogillade det hela så jag var ganska nöjd. Senare samma dag möttes vi vid badstranden. Han kom fram till mig och sa att han ville att jag skulle veta att det jag hade spelat upp för honom var riktigt bra.

Tydligen hade det utspelats något bakom kulisserna. När jag hade åkt ifrån min musiklärares hus hade han berättat för sin fru om min musik. Hon hade frågat om han sa vad han tyckte till mig när jag var där. Det gjorde han ju inte så hon hade sagt till honom att han måste tala om att det är bra så att andra får veta vad han tycker. Ungefär så gick det till. Jag fick äntligen höra att det jag hade kämpat med i flera år inte bara var ok utan riktigt bra. Man får komma ihåg att jag forfarande var väldigt ung. Lite drygt 20 år. Det fanns få som var insatta i musik som jag hade förtroende för. När någon av dessa gav mig positiv återkoppling tog jag till mig.

Ett något mer experimentellt projekt som jag tycker att jag fick till var när arrangemanget spelades i en tonart och melodin spelades i en annan tonart. Att få detta att låta bra tillsammans var en av mina största bedrifter. Få personer har hört det och få har fattat vad jag har gjort. För min del räcker det att jag har lyckats med något som jag själv anser vara svårt.

Eftersom musikkarriären aldrig tog fart släppte jag den successivt. Min tanke var att jag skulle försöka att bli författare istället. Det visade sig att det skulle gå bättre. För någon som älskar att skapa kan man få lika stor tillfredställelse av att skapa text som att skapa musik. Jag måste ändå säga att jag själv anser att jag har en större musikalisk talang och att musiken är en större passion i mitt liv.

Du som har läst hela vägen hit kanske känner igen dig. Dela gärna dina erfarenheter.

31 aug 2019